Archive for the 'Ärligt talat' Category

Scrappa för Haiti?!

Hej alla scrappare!

Nu slänger jag ur mig en idé här och hoppas det är ok. Spinn gärna vidare, det vore fantastiskt om vi kunde göra något.

Jag tänker på alla drabbade på Haiti och känner så starkt att vi måste göra något. Visst kan var och en av oss skänka en slant i någon av alla insamlingar, men varför inte göra något tillsammans? Jag tänker mig någon typ av utmaning, där man kanske får betala en slant för att vara med, alt att det inte finns några sponsrade priser utan att sponsringen istället är hjälp till människorna på Haiti. I samband med detta kanske någon (gärna alla!) företagare vill passa på att ha erbjudanden till oss glada köpare. Och då uppmanar jag dem att istället för rabatter eller fraktfria erbjudanden, skänka frakten eller en procent till Haiti. På så vis kan vi alla hjälpas åt. Vi toksoppar och bidrar samtidigt! 🙂

Vad säger ni andra? Kan vi gå tillsammans och göra en insats för alla drabbade på Haiti?

//MOE

Annonser

Flytt

En del av er vet att vi haft mycket kring oss här, som jag inte skrivit i bloggen om. Det kommer även märkas i bloggen framöver. Bloggen kommer att försvinna och återuppstå, i annan form, på annan adress. Drömhuset kommer att bli någon annans drömhus och vi ska flytta. Det är inte med sorg vi flyttar (även om vi tycker mycket om vårt hus), utan det är med tillförsikt och hopp om en ljus framtid. Lantlivet var inte riktigt vår grej. Vår sjöutsikt är fantastisk, men den är inte värd sitt pris. Just nu i livet passar det oss bättre att bo i stan, nära allt och alla, nära skola och förskola, nära skogen, nära träning, nära affär, nära jobb, nära kompisar. Vi är tacksamma att vi tycker lika om det här.

Huset har vi sålt och istället har vi köpt oss en litet radhus. Vi byter vår oändliga sluttningstomt mot en liten radhustäppa som vi förhoppningsvis kan hinna med att ta hand om och vi byter mörka vägar utan gatlampor och skolbuss mot gångvägar och barnvänligt. Det känns helt, helt rätt! Oavsett var i stan vi bor kommer vi ha nära till Mälaren. Det ska bli jättehärligt att kunna cykla till jobbet, kunna ta bussen hem nästan när som helst och att ha mycket barn i närheten. Så framöver kommer ni få följa oss på ny adress, i ett radhus anno 1972. Allt är original. Men som jag skrev, tillförsikt och hopp är ledorden. Nu vänder det nog!

Gräsänka, febrig bebis och flyttpackning. Tjohej. Ville du komma och hjälpa till, sa du?

Bandyskolan floppade

Albin har pratat om bandyskolan länge. Vi laddade upp med ny hjälm med galler och halsskydd. Bananer i väskan och en massa pepp (för lille bandyspelaren var nervös första gången). När vi kom dit visade det sig att de flesta barn redan kunde åka skridskor och då blev allt baklås för Albin. Jag hade inga skridskor, så jag fick inte vara med på isen men Albin fick först hjälp av en kille att åka lite. Han fick hålla i en bandyklubba och var stel som en pinne. Efter någon minut skulle de samlas och Albin hade inte kommit så långt. Killen släppte honom (enligt Albin hade han sagt att ”de var i mål”) och sen stod ledarna och pratade lite med barnen ute på isen. 

Jag stod vid sidan av och lyssnade på information till oss föräldrar. Jag såg att Albin låg på isen och tittade efter mig. Han satte sig upp och hasade sig iväg ifrån de andra medan hans ögon letade efter mig. Samtidigt åkte ledarna och barnen iväg åt ett annat håll.  Albin såg ledsen ut. Jag sket i föräldrarinformationen och gick och mötte honom. Jag kände mig så arg! Varför såg ingen honom? Varför fick han ingen hjälp? I inbjudan vi fått från VSK stod det att de gärna såg föräldrar på isen och jag förstår att det inte finns en ledare till varje barn. Men om det hade varit så viktigt skulle de ha skrivit det mer tydligt. Då hade jag kunnat gräva fram mina skridskor och varit med! De flesta barn kunde som sagt redan åka och jag fick känslan av att ledarna fokuserade på de bra, istället för att hjälpa alla att lära sig. Bandyskolan skulle ju vara skridskoskola stod det i inbjudan. Kanske har de gjort att Albin aldrig vill spela bandy nu. Kanske har de sårat ett litet barn, som istället för att våga åka skridskor, vände hem tillsammans med sin mamma. Kanske vågar Albin aldrig prova något nytt?

Albin är en rädd liten kille, som behöver stöd och pepp. Han ville så gärna, men allt blev så fel. Jag känner verkligen med honom. Jag är inget proffs på skridskor, men är det vad som krävs tänker jag åka med honom nästa gång. Jag skiter väl i om alla andra redan kan, men det gör inte Albin. Besviken är bara förnamnet. Någon kunde väl ha hjälpt honom lite och peppat honom eller såg de ingen bandypotential i honom och sket i det? Jag vill inte tro att det är så, så vi ger det väl ett nytt försök nästa vecka. Men annars lägger vi ner bandy. Vill de inte ha barn som inte kan så ska de slippa. Han är för fanken bara fem år!

Svinen

Så står dom där. Svinen.

De flåsar oss i nacken och jag hör deras skratt komma allt närmare.

Eller är det bara vanliga förklädda baciller?

I vilket fall som helst är hela dagis utslaget i 40 graders feber, hosta och något som liknar influensa. Vi sa tack och hej och trevlig helg och vände i dörren. Nu sitter vi hemma och syr tillsammans. Jag tycker det är riktigt mysigt. Snön blåser i sidled utanför huset och jag tycker det känns helt ok att inte gå ut mer idag.

Tack! (och så blev det visst en filmrecension)

Tack för alla fina kommentarer om åkpåsen! Jag blir jätteglad. 🙂 Jag skrev att jag gärna syr fler och det kommer jag få. Det har redan droppat in flera beställningar så här ska sys åkpåsar.

Stickade ihop ett par baby legs häromdagen, mest för att ha när vi bär i sjal/sele då det lätt glipar mellan byxben och tossorna.

091021 baby legs

Det kändes så tråkigt att bara sticka rakt av så jag gav dem Pippi-mönster. Superenkelt, 40 m på strumpstickor, resår, slätstickning med tre mönsterränder och så resår. Totalt ca 15 cm. Vi provkörde dem igår när vi var på Barnvagngsbion, då jag tog Axel i Ergon. Vagnen får man ju ändå inte ha med sig in, så då är ju sjal/sele utmärkt.

Och heja SF som låter oss mammor få gå på bio på dagtid och dessutom bjuder både på blöjor och kaffe i pausen! (Obs, i pausen!) Det är bra filmer som visas också. Igår såg vi Julie & Julia, en film jag hade missat att läsa om innan. Jag insåg inte förrän den var slut att den byggde på en bok om en verklig händelse. Julie Powell skrev boken, som handlar om hennes passion för mat och hur hon under ett år testar alla recept i Julia Child’s kokbok Mastering the art of  french cooking under ett år och samtidigt bloggar om det. Parallellt får man följa Julia Child under 50-talet och framåt, om hur kokboken blir hennes livsprojekt medan hon följer sin make på ambassadjobb runt om i världen. Meryl Streep är fantastisk som Julia Child, med sin passion, sitt engagemang och sin höga, gälla röst. Gå och se den!

Oh, there it is

untitled

Kulturnatt

Ikväll går årets Kulturnatt av stapeln. Här finns programmet för i år. Läs och kom ner till stan ikväll.

Själv ska jag delta i ett samtal om bloggande på VLT, Åsikten, kl 19.15. Kom dit och lyssna, vettja!


Arkiv