Archive for the 'Viktigt' Category

Jag är viktig – igen

Innan Axel flyttade in i min mage så vägde jag precis lagom och visst vill jag tillbaka dit. Under graviditeten gick jag upp ungefär 15 kg och några av dem är borta, men en hel del är fortfarande kvar. Hälften av dem har flyttat en våning upp och huserar numera i mina alldeles för små bh-kupor, vilket jag inte alls är särskilt förtjust i. De var lagom som de var! Men det är ju Axels mat det handlar om så jag får förhandla med dem senare helt enkelt. 

Då finns det några futtiga kilon kvar, som har satt sig lite här och där och de ska väck! Men jag känner ingen stress. Jag kan faktiskt stänga ett par jeans runt flubbet som obönhörligen tillhör en post-graviditet. Och kroppen är stark och mår bra, så det ska nog ordna till sig. Det jag saknar mest är faktiskt att träna. Ryggen, magen (=hållningen) och hjärnan behöver det och jag längtar efter en lätt joggingrunda snart. Men än är det inte riktigt dags, det känns i kroppen. Men om någon vecka eller två kanske? Än så länge promenerar jag med den lagade vagnen och får vara nöjd med det.

Beroende på hur det går att hitta tillbaka till min idealvikt så får vi se hur mycket skrivet det blir om det här.

Idag ska jag i alla fall på picknick med andra nyblivna och blivande mammor. Vi ska träffas på Djäkneberget och Albin ska med, så det är bäst jag börjar packa korgen. Kaffe, fruktsallad, mackor och yoghurt. Och kanske en liten kaka. 🙂

Annonser

Träningsrapport

Har lite stillestånd i hjärnan, så det får bli en helt tankebefriad träningsrapport i bloggen så länge. Träningen blir lite för ensidig nu när jag helst tränar inomhus, pga av allergin. Men snart blir det ett backpass på Björnön igen.

Vecka 18:
Tisdag: 5 km på löpband  (30min 10 sek, missade måltiden med 10 sekunder, haha)
Onsdag: Valborg, ingen träning
Torsdag: Guppade på havet. Ingen träning.
Fredag: 3,5 km på löpband + lätt styrketräning. Stretch. Ett par timmars promenad i Tallin.
Lördags: 5 km på löpband. Rejäl stretch. 1000 m simning på kvällen.
Söndag: 40 min på löpband (intervallpass:4 min gång + 3*4 min löpning m 2 min gång emellan + 6 min löpning + 10 min gång) Totalt 5 km. Styrkepass med fitnessboll. (Johan Wissmans styrkepass, kanske inte lika länge och hårt som honom, men ändå…)

Vecka 19
Måndag: Vila
Tisdag: 5 km på löpband (31 min, skit. Fick känningar i låret igen. Hade orkat snabbare och längre, men jag vill inte få ont igen). Lagom styrketräning och rejäl stretch.

Så. Nu blir det vila onsdag och torsdag och så kanske ett backpass på fredag, beroende på om låret känns ok. Någon promenad och ett stretchpass lär det bli till dess.

Vikt imorse: 60,2 kg. (usch, nu var jag äckligt ärlig…)

Träningsrapport

Skriver lite om min träning igen.

Jag har börjat springa med kortare steg. För en person som är 161 cm över havet blir det väldigt många steg under en löprunda, jämfört med någon som är 180. Men jag försöker att inte bli stressad av alla som springer förbi mig med hästkliv. Har lagt in bra musik i Ipoden, med rätt lagom takt att springa till. Lägntar tills min pulsklocka kommer, vilket blir i slutet av april enligt brevet från RW. Till dess får jag gå på magkänslan helt enkelt.

Igår blev det ett pass på gymet. Sprang 4 km, varav ca 2,5 i mitt måltempo. Resten av sträckan höll jag lägre hastighet och kom då ner i rätt låg puls (pulsgreppen på löpbanden är väl inte hur bra som helst, men det ger en hyfsad koll så länge). Alltså behöver jag träna mer tröskelträning för att öka uthålligheten i mitt måltempo. Jogga i lågpuls är inga problem, det kan jag göra ganska länge. Det är tempot jag vill höja nu. Efteråt blev det en genomkörare med styrketräning. Hittade en ny maskin för vadhävningar, som jag letat efter. Måste ha missat den tidigare. Jag läste nånstans att just vadhävningar gör susen för löpsteget, så jag brukar klämma in det lite överallt i vardagen. Medan jag väntar på att muggen ska fyllas med kaffe i fikarummet och så. 😉

Jag har även läst hur man ska ta branta, långa backar utan att de känns övermäktiga. Tänk, jag satt häromdagen och surfade på Adlibris och Bokus efter böcker om löpning! *kors i taket* Nu försöker jag praktisera alla råd jag läser om och det ger resultat.

När jag kom hem var jag hungrig som en häst och åt en rejäl portion spaghetti och köttfärssås med sallad till. Och imorse visade vågen bättre igen. Jag har ju deppat lite ett par veckor, då jag klivit över min magiska 60-kilosgräns jag satt, men nu går det åt rätt håll igen. Det händer att man svullnar upp en del av alla kortisonmediciner jag tar nu, så det kan vara orsaken. Nu är det 2-3 veckor sen jag började med dem och nu börjar kroppen ställa om sig, vilket känns bra. Det onda låret gör inte ont längre och höfterna stretchas ordentligt varje dag numera, så i det stora hela känns kroppen bra!

 

Av vikt

För mig har det blivit viktigt att hålla vikten. Jag har lätt att lägga på mig ett par kilon, men alltid tagit tag i det direkt och sett till att återgå till den tidigare vikten. Så har det alltid varit, förutom de där åren då jag ökade ca 20 kg i vikt utan att jag fattade det själv. Det var under en period i mitt liv då jag själv inte var i fokus, inte ens i mitt eget liv. Under de åren jag blev överviktig flyttade jag hemifrån, levde ett rätt oregelbundet studentliv och tränade alldeles för lite. Dessutom hade jag ingen våg. När jag skrev in mig på viktväktarna sommaren 2002 vägde jag nästan 75 kg! Det var en chock. Nåja, den är glömd nu. 12-13 av de där kilona försvann efter en inte allt för svår kamp.

Men där nånstans blev jag fast. Det gick varken upp eller ner. Förra våren beslutade jag mig för att gå i mål på riktigt. Jag kände mig inte hemma i min mulliga kropp, för jag var aldrig mullig när jag var yngre. Med hjälp av Soff’s tuffa program i Du är vad du äter såg jag till att de där ca 8 kilona försvann på 8 veckor. Där har jag legat sen dess. Någon gång har vågen slagit till mig i fejset på morgonen, men då har det blivit skärpning och nån vecka senare är det där kilot borta igen.

Jag vet att jag måste hålla koll på mig själv. Jag vet hur lätt det är att det smyger iväg åt fel håll. Jag väger mig inte varje dag, men 1-2 gånger i veckan känns lagom. Så fort det sticker iväg måste jag hålla igen. Då vet jag att jag levt över min gräns för vad jag bör.

Just nu har jag lätt panik över vikten. Igår sa vågen att jag vägde 1,1 kg mer än jag tycker är ok. Och jag kan inte låta bli att bli besviken när vågen imorse sa ännu ett hekto uppåt, trots min långa träningsrunda igår. Jag har så lätt att peppa andra och jag vet ju att vikten är beroende av så mycket annat, men när det gäller mig själv får jag panik. Jag är ständigt rädd att jag ska halka iväg så där igen och låta det gå för långt. Jag lever inte extremt hårt, men äter sunt (lite socker, mycket fullkorn som mätter och bra fetter) och tränar. Att vikten klivit över ok-gränsen nu är inte så konstigt. Efter att ha varit ensam hemma i två veckor har träningen helt klart blivit eftersatt. Men nu blir det andra bullar. Jag älskar att träna, så det ska inte bli några problem!

På jobbet är det extremt mycket fikabröd, men sånt har jag inga problem att låta bli. Jag är på en ny arbetsplats nu och här har de inte lärt sig mig än. På förra stället hade de just lärt sig att jag gärna bjuder själv, men äter inte. Igår när det bjöds flera tårtor satt jag och tuggade på mina två Finn crisp med avocado. Jag njöt verkligen och avundades inte tårtätarna, medan de nästan tyckte synd om mig. Men det är verkligen inte synd om mig och ibland blir jag bara ännu mer taggad av dem som lite småsurt surrar ”Åh, vad du är duuuktig”. För i botten tror jag att det ofta handlar om att de gärna skulle vilja låta bli att äta onyttigt fika. Men de kan antingeninte låta bli för de a) tycker att det är så gott eller b) de inte vill såra den som bjuder. Ibland får jag en känsla av att det är folks dåliga samvete över att de själva egentligen borde låta bli som gör att de låter så bitska. jag vet att jag har skrivit om det här tidigare, folks reaktioner. Men jag kan verkligen inte låta bli att förundras över folk som äter hur galet som helst och sen sitter och gnäller. Det finns inga genvägar. Visst finns det personer som är smala och ändå äter onyttigt hela dagarna. Men hur bra mår de inuti? Blodådror som är igentjockade av fett syns inte på ustidan.

Vet inte vad jag ville med det här inlägget egentligen, mer än reflektera över min vikt och mina och andras tankar kring sunt leverne. Och till alla er som kämpar för att nå ett friskt, sunt mål. Go, go, go! Alla kan.


Arkiv