Asså så här är det…

Jag måste inleda det här inlägget med en liten förklaring till rubriken. Senaste månaderna har Albin börjat var och varannan mening med ”Asså, så här är det…” med betoning på här. Som om han verkligen vill berätta hur det ligger till. Ibland har vi skojat med honom och inlett med ”Albin, asså så här är det…” och då blir han jättearg. Sötnosen!

För att återgå till rubriken så vet ni som läser min blogg regelbundet att jag varit lite kryptisk då och då. Jag har scrappat, men vägrat visa. Jag har skrivit om Livet och total energibrist. Det har en förklaring.

Asså, så här är det… 😉

Det har inte varit vårt år det här året heller. Inte riktigt på alla plan i alla fall. Ekonomiskt har det varit botten och känslomässig berg- och dalbana. Den här historien börjar någon gång för ett år sedan med en massa hormonbehandlingar för att jag skulle bli gravid, så Albin äntligen kunde få bli storebror. Vi kom aldrig längre än till en missed abortion i januari, som avslutades med skrapning, sjukskrivning och vältuggat känsloliv. Efter två hormonförsök till gav vi upp. Det var dags att gå vidare. Det kändes läskigt, stort och alldeles svindlande. Skulle vi??

Vi tog klivet in i ivf-landet (ivf = in vitro fertilisering, provrörsbefruktning). Det är inget man gör bara så där. En ivf är påfrestande fysiskt för kvinnan som ska gå igenom en rad hormoner i alla former samt alla provtagningar och kontroller.  Men värst är det nog ändå psykiskt. För båda. All väntan och oro, där resten  av livet står på paus. Trots all oro kände vi oss positiva! Vi är relativt unga och hade goda chanser. Eftersom vi har ett barn sedan tidigare får man ingen ivf betald av landstinget, så det blev till att tömma spargrisen (hejdå nya badrummet…) och skrapa ihop till privata försök.

Jag utsatte mig för saker jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag, som varit så otroligt rädd för nålar, stick och sprutor gav plötslig mig själv dagliga injektioner. Jag kände mig otroligt stark och förvånat berättade jag för mina närmaste att det var en piece of cake att ta sprutor! Den fysiska biten var verkligen ingenting.

Allt såg bra ut och den 4 september plockades 9 ägg ut ifrån mina äggstockar. 8 var mogna och alla de blev befruktade. Två dagar senare var endast två kvar i matchen. De andra hade inte delat sig som de skulle. Men vi hade alltså två små embryon av toppkvalitet. Ett sattes in i min livmoder och ett ligger i en frys i Uppsala. Vi bad dem ta väl hand om vår lilla eskimå innan vi åkte därifrån.

Känslan av att veta att det finns början till ett liv i sin kropp, men att inte veta om det ska stanna eller inte, går inte att beskriva. Den tiden var absolut den värsta under ivf-en. Varenda stick, molande eller känsla analyserades sönder och jag skulle ljuga om jag sa att jag fungerade normalt under den här tiden. Fokus är inte inställt på något annat än vad som händer inne i kroppen. Efter en ivf får man ännu mer hormonstöd i form av progesteron, samma hormon som bildas i kroppen när man blir gravid. Allså var alla typiska tecken totalt värdelösa, det kom av progesteronet.

Så kom dagen. Dagen då vi skulle få veta. Jag ville veta. Och jag ville inte veta. Hur skulle jag reagera på resultatet? Hur skulle vi klara ett -? Och hur skulle vi våga bli glada över ett +? Tankarna tog aldrig slut.

Bilden talar för sig själv. Vi fick ett +! Vi väntar ett litet Mirakel.