Av vikt

För mig har det blivit viktigt att hålla vikten. Jag har lätt att lägga på mig ett par kilon, men alltid tagit tag i det direkt och sett till att återgå till den tidigare vikten. Så har det alltid varit, förutom de där åren då jag ökade ca 20 kg i vikt utan att jag fattade det själv. Det var under en period i mitt liv då jag själv inte var i fokus, inte ens i mitt eget liv. Under de åren jag blev överviktig flyttade jag hemifrån, levde ett rätt oregelbundet studentliv och tränade alldeles för lite. Dessutom hade jag ingen våg. När jag skrev in mig på viktväktarna sommaren 2002 vägde jag nästan 75 kg! Det var en chock. Nåja, den är glömd nu. 12-13 av de där kilona försvann efter en inte allt för svår kamp.

Men där nånstans blev jag fast. Det gick varken upp eller ner. Förra våren beslutade jag mig för att gå i mål på riktigt. Jag kände mig inte hemma i min mulliga kropp, för jag var aldrig mullig när jag var yngre. Med hjälp av Soff’s tuffa program i Du är vad du äter såg jag till att de där ca 8 kilona försvann på 8 veckor. Där har jag legat sen dess. Någon gång har vågen slagit till mig i fejset på morgonen, men då har det blivit skärpning och nån vecka senare är det där kilot borta igen.

Jag vet att jag måste hålla koll på mig själv. Jag vet hur lätt det är att det smyger iväg åt fel håll. Jag väger mig inte varje dag, men 1-2 gånger i veckan känns lagom. Så fort det sticker iväg måste jag hålla igen. Då vet jag att jag levt över min gräns för vad jag bör.

Just nu har jag lätt panik över vikten. Igår sa vågen att jag vägde 1,1 kg mer än jag tycker är ok. Och jag kan inte låta bli att bli besviken när vågen imorse sa ännu ett hekto uppåt, trots min långa träningsrunda igår. Jag har så lätt att peppa andra och jag vet ju att vikten är beroende av så mycket annat, men när det gäller mig själv får jag panik. Jag är ständigt rädd att jag ska halka iväg så där igen och låta det gå för långt. Jag lever inte extremt hårt, men äter sunt (lite socker, mycket fullkorn som mätter och bra fetter) och tränar. Att vikten klivit över ok-gränsen nu är inte så konstigt. Efter att ha varit ensam hemma i två veckor har träningen helt klart blivit eftersatt. Men nu blir det andra bullar. Jag älskar att träna, så det ska inte bli några problem!

På jobbet är det extremt mycket fikabröd, men sånt har jag inga problem att låta bli. Jag är på en ny arbetsplats nu och här har de inte lärt sig mig än. På förra stället hade de just lärt sig att jag gärna bjuder själv, men äter inte. Igår när det bjöds flera tårtor satt jag och tuggade på mina två Finn crisp med avocado. Jag njöt verkligen och avundades inte tårtätarna, medan de nästan tyckte synd om mig. Men det är verkligen inte synd om mig och ibland blir jag bara ännu mer taggad av dem som lite småsurt surrar ”Åh, vad du är duuuktig”. För i botten tror jag att det ofta handlar om att de gärna skulle vilja låta bli att äta onyttigt fika. Men de kan antingeninte låta bli för de a) tycker att det är så gott eller b) de inte vill såra den som bjuder. Ibland får jag en känsla av att det är folks dåliga samvete över att de själva egentligen borde låta bli som gör att de låter så bitska. jag vet att jag har skrivit om det här tidigare, folks reaktioner. Men jag kan verkligen inte låta bli att förundras över folk som äter hur galet som helst och sen sitter och gnäller. Det finns inga genvägar. Visst finns det personer som är smala och ändå äter onyttigt hela dagarna. Men hur bra mår de inuti? Blodådror som är igentjockade av fett syns inte på ustidan.

Vet inte vad jag ville med det här inlägget egentligen, mer än reflektera över min vikt och mina och andras tankar kring sunt leverne. Och till alla er som kämpar för att nå ett friskt, sunt mål. Go, go, go! Alla kan.

Annonser

3 Responses to “Av vikt”


  1. 1 Karin/Theas rum 5 mars, 2008 kl. 12:13 f m

    Nu har jag försökt och försökt länka till dig, men lyckas inte????

  2. 2 Mia Nilsson 5 mars, 2008 kl. 12:57 e m

    Jag förstår vad du menar….är ju själv en som har lätt för att lägga på sig. Jag har nog varit en av de där som inte har kunnat låta bli sötsakerna och sedan gnällt lite…..tills för ett tag sedan när jag bara kände att nu får det vara nog!! Det är ingen annan som kan trolla bort mina extrakilon, det är bara jag själv som kan göra något åt saken. Nu ett par månader senare håller motivationen fortfarande i sig. Jag har gått ner 9,2 kg och mår mycket bättre. Detta utan att svälta eller banta. Jag rör mig varje dag och äter mindre och nyttigare med frukt som mellanmål så jag slipper gå hungrig. Jag har fortfarande x antal kg kvar men jag känner att jag fixar dem också.

    Ha så gott!

    Kram Mia

  3. 3 Annie 6 mars, 2008 kl. 4:29 e m

    Tack för att du delar med dig av dina tankar, Elin! jag skulle verkligen också behöva ta mig i kragen, det går bra i ett par dagar men sedan trillar jag dit igen… Jag ser fram emot att börja jobba i höst (arbetsträna till att börja med – I V-ås!), jag har alldeles för mycket tid att stoppa saker i munnen just nu! men det kan man ju inte skylla på hela tiden! Blä! Dålig karaktär är vad det handlar om…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Arkiv


%d bloggare gillar detta: