Nu slänger jag ur mig en idé här och hoppas det är ok. Spinn gärna vidare, det vore fantastiskt om vi kunde göra något.

Jag tänker på alla drabbade på Haiti och känner så starkt att vi måste göra något. Visst kan var och en av oss skänka en slant i någon av alla insamlingar, men varför inte göra något tillsammans? Jag tänker mig någon typ av utmaning, där man kanske får betala en slant för att vara med, alt att det inte finns några sponsrade priser utan att sponsringen istället är hjälp till människorna på Haiti. I samband med detta kanske någon (gärna alla!) företagare vill passa på att ha erbjudanden till oss glada köpare. Och då uppmanar jag dem att istället för rabatter eller fraktfria erbjudanden, skänka frakten eller en procent till Haiti. På så vis kan vi alla hjälpas åt. Vi toksoppar och bidrar samtidigt!

Vad säger ni andra? Kan vi gå tillsammans och göra en insats för alla drabbade på Haiti?

//MOE

Huset har vi sålt och istället har vi köpt oss en litet radhus. Vi byter vår oändliga sluttningstomt mot en liten radhustäppa som vi förhoppningsvis kan hinna med att ta hand om och vi byter mörka vägar utan gatlampor och skolbuss mot gångvägar och barnvänligt. Det känns helt, helt rätt! Oavsett var i stan vi bor kommer vi ha nära till Mälaren. Det ska bli jättehärligt att kunna cykla till jobbet, kunna ta bussen hem nästan när som helst och att ha mycket barn i närheten. Så framöver kommer ni få följa oss på ny adress, i ett radhus anno 1972. Allt är original. Men som jag skrev, tillförsikt och hopp är ledorden. Nu vänder det nog!

Gräsänka, febrig bebis och flyttpackning. Tjohej. Ville du komma och hjälpa till, sa du?

Lördagens bandyskola gick bättre. Morfar följde med och som det bandyproffs han är (i riktiga bandyrör anno 1963 eller så) så förde han Albin runt banana. Stolt som en tupp strålade han när han kom hem, han hade åkt 20-30 m helt själv på slutet. Morfarn hade träningsvärk efteråt, mamman var lycklig. Vi fortsätter ett tag till.

Resten av helgen har varit lika intensiv, men kul. Vi angjorde Vildmarkshotellet på Kolmården och har badat, ätit, sett på film och gått på barndisco och så deltog vi i Wild life tour igår, där vi bla fick möta delfiner, tigrar och elefanter riktigt nära. Och äta grillad korv utomhus i regnet, då den smakar som bäst. Toppenhelg med andra ord.

Nu är vi hemma igen. M är i USA den här veckan, kommer hem på lördag. Axel passade på att höja tempen i helgen och dras med feber. Jag är så trött, så trött och försöker andas mig igenom den här veckan. Albin bara är. Fem och ett halvt, going on six, och alla som vet hur det kan vara i den åldern kanske kan försöka förstå hur jag har det nu. Ofast funkar det, ibland bryter vi ihop men vi älskar varandra jättemycket. Den här veckan skiter vi i alla regler. Man får äta pop corn på en onsdag och man får somna i soffan om man vill. Hur jobbigt vi än har det vill jag inte byta för allt i världen. Mina små, underbara killar är ju mina. MINA! Jag som för några år sen inte visste om jag skulle kunna få barn alls har idag två, de två bästa. Jag försöker påminna mig om det när det är tungt.

Den här veckan blir en prövning, men vi kan alltid vila nästa år eller så.

Jag stod vid sidan av och lyssnade på information till oss föräldrar. Jag såg att Albin låg på isen och tittade efter mig. Han satte sig upp och hasade sig iväg ifrån de andra medan hans ögon letade efter mig. Samtidigt åkte ledarna och barnen iväg åt ett annat håll.  Albin såg ledsen ut. Jag sket i föräldrarinformationen och gick och mötte honom. Jag kände mig så arg! Varför såg ingen honom? Varför fick han ingen hjälp? I inbjudan vi fått från VSK stod det att de gärna såg föräldrar på isen och jag förstår att det inte finns en ledare till varje barn. Men om det hade varit så viktigt skulle de ha skrivit det mer tydligt. Då hade jag kunnat gräva fram mina skridskor och varit med! De flesta barn kunde som sagt redan åka och jag fick känslan av att ledarna fokuserade på de bra, istället för att hjälpa alla att lära sig. Bandyskolan skulle ju vara skridskoskola stod det i inbjudan. Kanske har de gjort att Albin aldrig vill spela bandy nu. Kanske har de sårat ett litet barn, som istället för att våga åka skridskor, vände hem tillsammans med sin mamma. Kanske vågar Albin aldrig prova något nytt?

Albin är en rädd liten kille, som behöver stöd och pepp. Han ville så gärna, men allt blev så fel. Jag känner verkligen med honom. Jag är inget proffs på skridskor, men är det vad som krävs tänker jag åka med honom nästa gång. Jag skiter väl i om alla andra redan kan, men det gör inte Albin. Besviken är bara förnamnet. Någon kunde väl ha hjälpt honom lite och peppat honom eller såg de ingen bandypotential i honom och sket i det? Jag vill inte tro att det är så, så vi ger det väl ett nytt försök nästa vecka. Men annars lägger vi ner bandy. Vill de inte ha barn som inte kan så ska de slippa. Han är för fanken bara fem år!

Pappan i familjen fick ju på sitt jobb redan förra veckan och idag lyckades Albin och jag korpa åt oss lite vaccin på BVC. Men så har vi ju bästaste BVC-sköterskan i världen också. Hon känner ju till Albins sjukdomshistoria och hade lite vaccin över nu i eftermiddag. Så hon ringde oss.

Nu ska vi vänta ut eventuella biverkningar och sen är Albin redo för dagis igen.

Vivian: I just wanna know who it works out for. You give me one example of somebody that we know that it happened for.

[They start talking over each other.]

Kit: Name someone? You want me to name someone?

Vivian: Yeah, you know a person that it’s worked for.

Kit: You want me to, like, give you a name, or something?

Vivian: Yeah, I’d like a name.

Kit: Oh, God, the pressure of a name… Cinde-fucking-rella!

Det går liksom alltid att klämma in ett funking när man tänker på Kit. Hur som helst är jag ju väldigt ledig numera och hinner ju hur mycket som helst (yeah, hear my ironi!), särskilt nu när Albin är hemma ifrån dagis. Vi gör vad vi kan för att slippa äckelvirus just nu. I alla fall har jag faktiskt scrappat en lite den senaste tiden och här kommer en del:

Små kompisar – Axel och kompisen Theo.

Årets dagisbild.

Två veckor gammal Axel – och alldeles perfekt.

Vår vackra tvätt!

5-årskillen

De flåsar oss i nacken och jag hör deras skratt komma allt närmare.

Eller är det bara vanliga förklädda baciller?

I vilket fall som helst är hela dagis utslaget i 40 graders feber, hosta och något som liknar influensa. Vi sa tack och hej och trevlig helg och vände i dörren. Nu sitter vi hemma och syr tillsammans. Jag tycker det är riktigt mysigt. Snön blåser i sidled utanför huset och jag tycker det känns helt ok att inte gå ut mer idag.

Undrar vilka mönster jag ska sätta fart med nu då? Ska läsa på ikväll.

Albin har haft höstlov och vi har fyllt dagarna med lek, bus, utevistelse (tack för det fina höstvädret!) och umgåtts med små och stora kompisar.

 
Sandlådebygge

Vi gjorde fyra tågstationer, två riddarborgar, järnväg, tunnelbana, ett slott och så lite vägar. Fast ärligt talat var det mest jag som byggde. På Albins kommando.

Vägen hem ifrån lekparken.

Sjalmys

Imorse hittade jag de här två mysisarna i sängen:

Allra bästa vänner

På måndag är det dags för dagis igen och jag tror att den lediga veckan har gjort gott för oss alla. Nu finns lite ny ork fram till jullovet.

Stickade ihop ett par baby legs häromdagen, mest för att ha när vi bär i sjal/sele då det lätt glipar mellan byxben och tossorna.

Det kändes så tråkigt att bara sticka rakt av så jag gav dem Pippi-mönster. Superenkelt, 40 m på strumpstickor, resår, slätstickning med tre mönsterränder och så resår. Totalt ca 15 cm. Vi provkörde dem igår när vi var på Barnvagngsbion, då jag tog Axel i Ergon. Vagnen får man ju ändå inte ha med sig in, så då är ju sjal/sele utmärkt.

Och heja SF som låter oss mammor få gå på bio på dagtid och dessutom bjuder både på blöjor och kaffe i pausen! (Obs, i pausen!) Det är bra filmer som visas också. Igår såg vi Julie & Julia, en film jag hade missat att läsa om innan. Jag insåg inte förrän den var slut att den byggde på en bok om en verklig händelse. Julie Powell skrev boken, som handlar om hennes passion för mat och hur hon under ett år testar alla recept i Julia Child’s kokbok Mastering the art of  french cooking under ett år och samtidigt bloggar om det. Parallellt får man följa Julia Child under 50-talet och framåt, om hur kokboken blir hennes livsprojekt medan hon följer sin make på ambassadjobb runt om i världen. Meryl Streep är fantastisk som Julia Child, med sin passion, sitt engagemang och sin höga, gälla röst. Gå och se den!