Albin har pratat om bandyskolan länge. Vi laddade upp med ny hjälm med galler och halsskydd. Bananer i väskan och en massa pepp (för lille bandyspelaren var nervös första gången). När vi kom dit visade det sig att de flesta barn redan kunde åka skridskor och då blev allt baklås för Albin. Jag hade inga skridskor, så jag fick inte vara med på isen men Albin fick först hjälp av en kille att åka lite. Han fick hålla i en bandyklubba och var stel som en pinne. Efter någon minut skulle de samlas och Albin hade inte kommit så långt. Killen släppte honom (enligt Albin hade han sagt att ”de var i mål”) och sen stod ledarna och pratade lite med barnen ute på isen. 

Jag stod vid sidan av och lyssnade på information till oss föräldrar. Jag såg att Albin låg på isen och tittade efter mig. Han satte sig upp och hasade sig iväg ifrån de andra medan hans ögon letade efter mig. Samtidigt åkte ledarna och barnen iväg åt ett annat håll.  Albin såg ledsen ut. Jag sket i föräldrarinformationen och gick och mötte honom. Jag kände mig så arg! Varför såg ingen honom? Varför fick han ingen hjälp? I inbjudan vi fått från VSK stod det att de gärna såg föräldrar på isen och jag förstår att det inte finns en ledare till varje barn. Men om det hade varit så viktigt skulle de ha skrivit det mer tydligt. Då hade jag kunnat gräva fram mina skridskor och varit med! De flesta barn kunde som sagt redan åka och jag fick känslan av att ledarna fokuserade på de bra, istället för att hjälpa alla att lära sig. Bandyskolan skulle ju vara skridskoskola stod det i inbjudan. Kanske har de gjort att Albin aldrig vill spela bandy nu. Kanske har de sårat ett litet barn, som istället för att våga åka skridskor, vände hem tillsammans med sin mamma. Kanske vågar Albin aldrig prova något nytt?

Albin är en rädd liten kille, som behöver stöd och pepp. Han ville så gärna, men allt blev så fel. Jag känner verkligen med honom. Jag är inget proffs på skridskor, men är det vad som krävs tänker jag åka med honom nästa gång. Jag skiter väl i om alla andra redan kan, men det gör inte Albin. Besviken är bara förnamnet. Någon kunde väl ha hjälpt honom lite och peppat honom eller såg de ingen bandypotential i honom och sket i det? Jag vill inte tro att det är så, så vi ger det väl ett nytt försök nästa vecka. Men annars lägger vi ner bandy. Vill de inte ha barn som inte kan så ska de slippa. Han är för fanken bara fem år!

Nu har vi fått svininfluensan. Japp, lite grann i alla fall. Varsin liten dos i armen. Det känns bara fint än så länge och ingen av oss har börjat nöffa än.

Pappan i familjen fick ju på sitt jobb redan förra veckan och idag lyckades Albin och jag korpa åt oss lite vaccin på BVC. Men så har vi ju bästaste BVC-sköterskan i världen också. Hon känner ju till Albins sjukdomshistoria och hade lite vaccin över nu i eftermiddag. Så hon ringde oss.

Nu ska vi vänta ut eventuella biverkningar och sen är Albin redo för dagis igen.

Min favoritscen i Pretty woman, när Kit ska komma på ett namn på något det gått bra för:

Vivian: I just wanna know who it works out for. You give me one example of somebody that we know that it happened for.

[They start talking over each other.]

Kit: Name someone? You want me to name someone?

Vivian: Yeah, you know a person that it’s worked for.

Kit: You want me to, like, give you a name, or something?

Vivian: Yeah, I’d like a name.

Kit: Oh, God, the pressure of a name… Cinde-fucking-rella!

Det går liksom alltid att klämma in ett funking när man tänker på Kit. Hur som helst är jag ju väldigt ledig numera och hinner ju hur mycket som helst (yeah, hear my ironi!), särskilt nu när Albin är hemma ifrån dagis. Vi gör vad vi kan för att slippa äckelvirus just nu. I alla fall har jag faktiskt scrappat en lite den senaste tiden och här kommer en del:

Små kompisar – Axel och kompisen Theo.

Årets dagisbild.

Två veckor gammal Axel – och alldeles perfekt.

Vår vackra tvätt!

5-årskillen

Så står dom där. Svinen.

De flåsar oss i nacken och jag hör deras skratt komma allt närmare.

Eller är det bara vanliga förklädda baciller?

I vilket fall som helst är hela dagis utslaget i 40 graders feber, hosta och något som liknar influensa. Vi sa tack och hej och trevlig helg och vände i dörren. Nu sitter vi hemma och syr tillsammans. Jag tycker det är riktigt mysigt. Snön blåser i sidled utanför huset och jag tycker det känns helt ok att inte gå ut mer idag.

Efter barnvagnsbion idag (Fame, den behöver ni inte gå och se) skyndade jag bort till en av stans handarbetsaffärer. Den ska stänga och hade konkursutförsäljning. Inte mycket fanns kvar, men trots det kom jag ut med en kasse (!) finfina garner och två mönsterhäften från Sandnes för 218 kr. Det skulle ha kostat nästan 900 kr så jag var nöjd. Kom lite för sent till dagis, men det var det värt.

Undrar vilka mönster jag ska sätta fart med nu då? Ska läsa på ikväll.

Det blev visst lite long time, no see här på bloggen. Men allt är som det ska och det är bara tid- och inspirationsbrist som gjort att bloggen fått vila.

Albin har haft höstlov och vi har fyllt dagarna med lek, bus, utevistelse (tack för det fina höstvädret!) och umgåtts med små och stora kompisar.

 
Sandlådebygge

Vi gjorde fyra tågstationer, två riddarborgar, järnväg, tunnelbana, ett slott och så lite vägar. Fast ärligt talat var det mest jag som byggde. På Albins kommando.

Vägen hem ifrån lekparken.

Sjalmys

Imorse hittade jag de här två mysisarna i sängen:

Allra bästa vänner

På måndag är det dags för dagis igen och jag tror att den lediga veckan har gjort gott för oss alla. Nu finns lite ny ork fram till jullovet.

Tack för alla fina kommentarer om åkpåsen! Jag blir jätteglad. Jag skrev att jag gärna syr fler och det kommer jag få. Det har redan droppat in flera beställningar så här ska sys åkpåsar.

Stickade ihop ett par baby legs häromdagen, mest för att ha när vi bär i sjal/sele då det lätt glipar mellan byxben och tossorna.

Det kändes så tråkigt att bara sticka rakt av så jag gav dem Pippi-mönster. Superenkelt, 40 m på strumpstickor, resår, slätstickning med tre mönsterränder och så resår. Totalt ca 15 cm. Vi provkörde dem igår när vi var på Barnvagngsbion, då jag tog Axel i Ergon. Vagnen får man ju ändå inte ha med sig in, så då är ju sjal/sele utmärkt.

Och heja SF som låter oss mammor få gå på bio på dagtid och dessutom bjuder både på blöjor och kaffe i pausen! (Obs, i pausen!) Det är bra filmer som visas också. Igår såg vi Julie & Julia, en film jag hade missat att läsa om innan. Jag insåg inte förrän den var slut att den byggde på en bok om en verklig händelse. Julie Powell skrev boken, som handlar om hennes passion för mat och hur hon under ett år testar alla recept i Julia Child’s kokbok Mastering the art of  french cooking under ett år och samtidigt bloggar om det. Parallellt får man följa Julia Child under 50-talet och framåt, om hur kokboken blir hennes livsprojekt medan hon följer sin make på ambassadjobb runt om i världen. Meryl Streep är fantastisk som Julia Child, med sin passion, sitt engagemang och sin höga, gälla röst. Gå och se den!

Albin har börjat prata om Tomen och önskelistor. Han tror verkligen på Tomten. Att Tomten kan ordna allt. Det är underbart att få uppleva den där känslan igen, känslan av att Tomten snart kommer med allt man vill ha. Jag ler åt hans drömmar och fantasier just nu, men innerst inne är jag lite rädd. Jag vet inte alls hur jag ska kunna uppfylla hans drömmar. Han sa det själv alldeles nyss ”Tomten kan ju fixa allt” och nu sitter jag och funderar på hur sjutton vi ska fixa det här. Det är ingen dålig lista han har… Agentprylar, hojkie-tojkie, trollerilåda och ”en sån här” (Albin håller tummen mot örat och pekfingret mot munnen och menar ett head set). Det är superhjältar och magi som råder här hemma. Önskar att det var jag som hade den där trollerilådan just nu.

Åkpåsen Buggysnuggle är ju så mysig, men sjukt dyr. För ett par år sen tänkte jag sy en egen, men kom aldrig längre än till tanken. Tyget hade jag redan köpt. Men så kom ju Axel till oss och lusten kom tillbaka. Jag kompletterade det första grå kamo-tyget med ett blå-turkos, båda i fleece. Köpte blixtlås, dragsko och letade i sybloggar efter lite tips. Provsydde maskinen i tyget och ritade mönster.

Sen blev det så här:

Och Axel tycker det är så här gosigt:

Och själv är jag supernöjd. Varm och go, i dubbel fleece med helt avtagbart ”lock”. Så i vår kan den vara sittdyna i vagnen och den är dessutom lätt att öppna när man kommer in någonstans och inte vill väcka Axel. Undrar om man behöver fler än en? Den var så rolig att sy, så jag gör gärna fler nämligen!

Det blev en bra dag igår. En riktigt jättemysig och bra dag. Allt ordnade sig med mediciner och apoteksbesök och kvällen spenderade jag och Axel på badhuset och första babysimmet. Medan ”fröken” hälsade välkommen tjoade han så ingen hörde och när de andra bebisarna lugnt låg och flöt i vattnet plaskade han värre än Fontana di Trevi. Vi hade jätteroligt och längtar redan till nästa gång. Då hoppas vi att hela familjen kan vara med och att storebrors öron skärpt till sig.

Idag hade vi finbesök av lilla M och hennes föräldrar. Axel rockade loss direkt och tog kommandot på lekfilten. Han ville peta och pussa hela tiden, men M höll sig cool bredvid. Imorn ska Albin på kalas så jag pysslade ihop ett kort som han skrev i och ritade en söt blomma.

Ha en fin lördagskväll, det ska vi ha.

Och förresten, jag hörde av en vän som tror hon vet vem som ska vara med i Här är ditt liv ikväll. Hon delade visst tåg med honom ner mot Göteborg tidigare idag. ”Teddybjörnen Fredriksson, ja så hette han…. ” Vi får se om det är rätt!